16 år och gravid
Min berättelse hände för ganska länge sedan nu, men jag hoppas att min historia kanske kan hjälpa dig och ge dig lite stöd och tröst.
En fråga som jag ofta får är “hur kändes det att vara så ung och gravid, eller att få barn då du var så ung?”. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på den frågan. Min upplevelse av att ha ett barn i min mage kändes inte annorlunda då jag var 16 eller då jag senare fick barn när jag var i 20-, eller 30-årsåldern. Det var dock många yttre omständigheter som påverkade hur jag kände. Alla i min omgivning hade väldigt starka känslor till min graviditet och som uttryckte sina åsikter om mitt barn och mig. Eftersom nästan alla var negativa så var detta någonting som jag var tvungen att brottas med. Det fanns också osäkerhet kring ekonomi, utbildning och framtid som gjorde sig påmind, men det minns jag inte som särskilt oroande just då jag fick veta att jag var gravid. Min stora inre kamp, som bara var min, låg i beslutet om jag skulle gå till den där aborttiden som bokats åt mig eller om jag skulle följa det jag kände innerst inne var rätt.
Det är egentligen dessa två hållningar jag minns mest, den växande kärleken till barnet i min mage, förväntan, nyfikenhet och glädje i kontrast till min omgivnings reaktion. Och visst var jag lite rädd, kanske framför allt för att alla de negativa andra skulle ha rätt. Men jag insåg ju trots min ringa ålder att detta var ett livsförändrande beslut.
Det första som hände, för att fastställa att jag var gravid, var att jag besökte skolsystermottagningen på den gymnasieskola där jag gick. Hon konstaterade att jag var gravid och gav mig endast en typ av information, nämligen om abort. För att inte peka ut någon specifik person så kan jag bara sammanfatta det med ingen i min närhet förutom i min absolut närmaste familj gav mig något annat råd än abort. Det var allt ifrån högst välmenande råd till övertalningskampanjer och till och med hot från personer i min närhet, med ett enda budskap: gör abort.
För mig var det otroligt viktigt att det fanns en person som stod på min sida, vilket beslut jag än tog. Den personen skulle till och med kunna tänka sig att adoptera mitt barn om jag ville behålla barnet men inte kände att jag kunde ta hand om det. Tänk vad viktig den rösten var. En endaste person. Ett litet samtal. Några få ord.
De första månaderna av graviditeten, då allt detta pågick, var en väldigt påfrestande period. Det var givetvis omvälvande för mig, det var mycket att försöka förstå, ta ställning till, förklara och kämpa för. Jag minns att jag kände mig väldigt ensam i mina tankar och mitt beslut. Det var beslut om liv och död och ingen kunde ta det beslutet utom jag själv. Hur många välmenande personer jag än hade i min närhet så var beslutet mitt. Å ena sidan kände jag den här enorma kärleken till mitt ofödda barn och jag läste om barnets utveckling av hjärta, ryggrad, hjärna, öron, händer mm. Jag kände att barnet var värdefullt och viktigt, å andra sidan hade jag omgivningens påtryckningar om abort. Många var argumenten som uttrycktes för abort. De menade att "mitt liv skulle vara slut" om jag inte gjorde abort, de menade att "det bara är en cellklump" och att ta bort den var "lika lätt som att gå till tandläkaren", "det är inte ett barn än" sa de och sist men inte minst: - "Tänk på att barnet är värt bättre än att få födas till en så ung mamma"…
Jag valde att lyssna på mitt hjärta. I dag är både jag och min son vuxna. När jag i dag tänker på de argument som jag fick för abort då såsom till exempel att mitt liv skulle ta slut, då tänker jag att jag skulle inte kunna tänka mig ett bättre liv än det jag fick tillsammans med min son. Att göra abort är inte som att gå till tandläkaren, den inre kamp som tog plats i mig är inte någonting jag känner innan ett tandläkarbesök. Det slog ett litet hjärta inuti den lilla kroppen som befann sig i min mage. När jag läst på om vilken vecka jag befann mig i och det lilla barnet i min mage, då var jag helt övertygad om att det var ett människobarn som låg i min mage, en liten människa som växte till sig. Argumentet att mitt barns liv skulle vara mer värt avslutat än hos mig som ung mamma... Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera det i dag, det känns absurt på något sätt.
Omständigheter förändras. Jag var inte 16 år hela livet, jag växte upp tillsammans med min son. När han var väldigt liten så behövde han bland annat kärlek, mat, omsorg, sömn och trygghet. När han blev äldre, och så även jag, så behövdes lite mer vishet och livserfarenhet för att kunna uppfostra en liten människa, vilket jag (som alla andra människor) tyckte att jag fick med åren. Jag kunde gå gymnasiet ett par år senare och i dag har jag en utbildning och ett jobb som jag trivs med. Min son har fått två små syskon från mig och hans bonuspappa samt två till små syskon hos hans biologiska pappa. Omständigheterna nu är långt ifrån vad de var då.
I den jobbiga situation som jag befann mig i innan jag tog beslutet så saknade jag verkligen information från de rådgivare jag träffade på skolan och ungdomsmottagningen om alternativ till abort, jag saknade också deras stöd till att göra ett välinformerat val. Jag hade även en kunskapslucka angående abort redan innan jag blev gravid. Abort var presenterat för mig som någonting relativt enkelt, sedan, när jag läst på så kände jag mig lite lurad om jag ska vara ärlig. Då fanns inte www.oplaneratgravid.se ;)
Mina råd är. Läs på om alla dina valmöjligheter. Se inte bara till omständigheterna (även om de kan vara nog så illa), för de kommer förändras. Lyssna till ditt hjärta, för det bär du med dig hela livet. Sök stöd hos de personer i din omgivning som hjälper dig att lyssna till ditt hjärta.
<3