Ung och gravid
När jag fick reda på att jag var gravid hade relationen med pappan just tagit slut. Vi hade träffats lite då och nu under två månader och trots att jag tog minipiller så blev jag gravid. Jag var sjukskriven pga min adhd, jag missbrukade alkohol, jag rökte för mycket och jag led av både ångest och depression, min boendesituation var osäker och egentligen allt i mitt liv talade för att jag skulle göra abort. Jag var ensam och gravid. Min situation, mitt förflutna, min hälsa och mina vänner talade tydligt om för mig att jag inte skulle klara av att ta hand om ett barn. Jag hade inte ens råd att köpa mitt eget graviditetstest, utan fick det av en för mig okänd kvinna som kände nöd för min situation.
Att plussa skapar känslostorm
När jag såg plusset på stickan blev jag både glad och rädd samtidigt. Jag skrattade och grät förtvivlat om vartannat, men jag minns att jag blev märkligt varm inombords. Jag var 22 år gammal och inte alls redo att skaffa barn. Det var inte pappan till barnet heller. Han blev förtvivlad när jag berättade. Även om han försökte pressa fram någon slags omsorg, så var rädslan över graviditeten så stor för honom att inte kunde känna något annat än att det skulle förstöra hans liv och han bad mig att inte behålla barnet. Bara två personer uttryckte att jag inte skulle göra abort, och att jag skulle klara det. En vän, och mamman i min gamla kontaktfamilj. I ett par dagar ägnade jag mig åt att noga undersöka mina möjligheter att behålla barnet. Jag letade efter ekonomiskt stöd från samhället, och förhörde mig med min mamma och mina bröder vilket stöd jag skulle kunna tänkas få från dem om jag behöll barnet. Jag insåg då att det fanns både ekonomiskt stöd och praktiskt stöd, vilket gjorde att jag vågade hoppas på att jag skulle klara det. Dagen innan jag plussade hade jag fått nya recept på ångestdämpande medicin och ny ADHD-medicin. Jag hämtade aldrig ut dem. Drickandet slutade jag med i samma stund jag förstod att det fanns en bebis i min mage och rökandet trappade jag ner på rejält.
Jag valde att behålla mitt barn.
Jag ville inte göra abort, även om nästan alla andra ville att jag skulle göra det, och jag visste på något sätt att jag skulle ångra mig resten av mitt liv om jag gjorde det. Jag gav mitt barn liv, men han räddade på ett sätt mitt också. Han är nu ett år och han är det bästa som har hänt mig. Om inte han hade blivit min så hade jag supit ihjäl mig, eller gått ner mig i mediciner och misär, men tack vare att han kom så har jag fått rätsida på en hel del saker i mitt liv. Jag har ett stabilt boende, jag har slutat dricka, och fastän jag inte längre tar mediciner så mår jag ändå psykiskt bättre än jag någonsin gjort, jag har träffat en fin kille som älskar både mig och barnet. Jag har förlorat vänner som tyckte jag var dum som behöll mitt barn, men jag har också vunnit nya. Pappan träffar inte sin son, men det gör hans mamma, mitt barns farmor. Hon visar att hon vill vara en del av min sons liv och det känns väldigt roligt och hoppfullt. Jag trivs bra med livet som mamma och att se på mitt barn ger mig sån glädje och kärlek att jag inte kan beskriva det. Det spelar ingen roll om jag måste äta nudlar en månad för att han ska ha mat och blöjor, det är ändå det bästa beslut jag har tagit i mitt liv.
Eftersom jag hade mitt missbruk och osunda livsstil emot mig var jag säker på att socialtjänsten skulle få massor med orosanmälningar på mig, därför kontaktade jag dem själv, först, och det är jag glad för. De har varit ett stöd för mig på flera sätt och de vill att det ska gå bra för oss, och jag har inte fått några orosanmälningar på mig.
Det finns hjälp om man är ensam och gravid
Om du inte vill göra abort, så ska du inte göra det. Om killen inte vill behålla så kan man söka stöd hos andra. Var noga när du undersöker dina förutsättningar att behålla barnet, det finns så mycket hjälp att få om man kan tänka sig att ta emot den. Ofta tänker man att man måste ordna upp livet innan man skaffa barn, men för mig var det så att jag ordnade upp livet samtidigt som jag skaffade barn. På något sätt tror jag att Joey är en gåva från Gud, för att hindra mig från att ge upp om livet, för att ge mig lycka och föra mig på rätt väg, och jag är så glad att jag valde att behålla barnet. // Aalice Dahlström
Hej!
Jag vet inte om du läser denna kommentar men jag är i en liknande situation du skriver ”Jag letade efter ekonomiskt stöd från samhället” fick du något sådant stöd i sånna fall från vart? Jag är en student som blivit gravid och är osäker på om jag ska behålla eller inte på grund av ekonomiska skäl. /Magdalena