När jag först fick beskedet om att jag var gravid kände jag att jag var oövervinnerlig, stark och glad. Det varade i ca 30 min tills skräcken slog in med full kraft. Att bli oplanerat gravid kändes plötsligt som en stor sorg. Jag och min partner saknar helt föräldrar, så tanken på att aldrig någonsin få avlastning samt att allting hängde på mig och min partner, kändes omtumlande.
Jag själv har inte haft någon trygg anknytning och jag var rädd att inte älska mitt barn. Jag var också rädd att ägna resterande delen av mitt liv åt att ta hand om någon annan, då mitt liv fram tills dess handlat om att själv bli helad från min PTSD som bidrog till psykisk och fysisk ohälsa och jag kände mig inte "klar" med mig själv. Jag var heller inte klar med de praktiska bitarna av mitt liv. Jag hade kvar min C-uppsats, hade precis påbörjat en ny anställning på prov och bodde inte ihop med pappan. Jag var väldigt förvirrad och sökte rådgivning på olika håll.
Jag bokade tid för barnmorska som sade "tänk igenom om du är redo att ge 18år av ditt liv till en annan människa" och "...men det är väl ingen som ångrat sitt barn". Det hjälpte inte så mycket. Jag ringde in till abortmottagningen för att rådfråga. Där fick jag prata med en kurator som sade "skriv en lista på för- och nackdelar på varför du ska ha barn nu och inte sen. Du är ung och kan få barn igen om du inte vill ha barn nu", "du kan välja att ge ditt liv till någon annan". Jag hittade bara nackdelar på min lista, så jag ringde tillbaka när jag var klar för att boka en aborttid. Jag ville få det överstökat fort innan det hinner bli ett ordentligt "foster". Jag tänkte att jag skulle slippa 9 månader av obehag och 18 år av lidande. Att det skulle vara som ett dagenefterpiller. Jag tänkte att jag inte var redo nu och att jag skulle kunna bli gravid senare, när jag ville. Jag tänkte att det inte hade blivit ett barn ännu tekniskt sätt. Tiden var bokad men jag såg mig själv gå in där och komma ut ledsen. Jag förstod inte varför men hela abortgrejen gjorde mig väldigt illa till mods fast det verkade som det bästa alternativet.
Jag googlade och stötte på oplaneratgravid.se, jag fick någon att chatta med och vi bokade ett videosamtal. För första gången kände jag att jag kunde få hjälp att sortera mina tankar på riktigt. Hon jag pratade med hörde alla mina känslor och rädslor men hjälpte mig att lyssna till mitt hjärta. Att gå tillbaka till första känslan av glädje, styrka och oövervinnerlighet. Hon upplyste mig om att barnets hjärta slår efter dag 23. Jag var i vecka 5. Det som verkligen hjälpte mig var det hon sa om att en graviditet är en unik upplevelse för varje kvinna och och att mina känslor, negativa som positiva får finnas till om jag skulle välja att behålla. Jag hade en stark uppfattning om att jag borde vara glad jämt om jag skulle få lov att vara gravid. Innan så skämdes jag över att jag inte var glad och över att jag tänkte på abort. Det var skönt att slippa den skammen.
Graviditeten hade inga större komplikationer men psykiskt var jag utmattad. Men nu när min lilla är född så var allt ett väldigt litet pris att betala. Hon är sådan oändlig lycka för mig. Ett lyckopiller till livet! Hon är hela mitt hjärta som kom ut i människoform! Det känns som att jag alltid har varit hennes mamma och mina farhågor kastades långt bort i samma sekund hon föddes. Jag hade inte kunnat ge mitt liv "till någon annan", hon är mitt liv, jag vill inte ha ett liv utan henne och jag hade inte stått ut med mig själv om jag hade valt bort henne. Hon är en ängel! Hon var alltid hon och det kan aldrig komma en till som hon.
Jag tackar så enormt för er välbehövliga vägledning och stöd ❤️ // Marsha
