En del av de som hör av sig till oss känner att de saknar stöd från barnets pappa att behålla barnet. Andra är under stark press - för att pappan vill göra abort, fast de själva kanske inte vill. En del män tvingar kvinnor att skriva ”fader okänd” och andra hotar med att lämna kvinnan om hon inte gör abort.
Beslutet om abort är alltid kvinnans val, det är inte lätt, men ingen ska kunna tvinga någon till abort. Att vara ensam och gravid är en tuff situation och många bär på olika frågor om hur det skulle kunna bli om man fortsätter graviditeten.
En vanlig fråga som ofta kommer upp är, hur blir det för barnet att växa upp utan kontakt med sin biologiska pappa?
Det är såklart olika för alla, men ibland kan det vara bra att lyssna på hur det varit för andra som gjort en liknande resa som man själv står i.
I början av november träffade jag Johan, 22 år för att samtala om just detta. Han är uppväxt med sin mamma Anna, sina två yngre halvsyskon, och utan en närvarande, eller ens avhörd biologisk pappa. För att vi ska kunna förstå hans perspektiv tar vi oss tillbaka till tiden innan Johan föddes.
Anna var 25 år, levde livet, jobbade sig uppåt i karriären och trivdes med tillvaron tillsammans med vännerna. Hon träffade Pär, en stilig kille och de började dejta. När de hade träffats regelbundet i åtta månader kommer det plötsliga, chockerande, och oväntade – Anna hade blivit gravid trots att hon tog p-piller.
Hon berättar för Pär och får beskedet att hon ska göra abort, han säger uttryckligen ”det här har jag inte råd med”. Pär uttryckte tydligt att han inte var redo att ta ett föräldraansvar. Mitt i allt detta uppdagades det också att vid sidan av relationen med Anna hade Pär träffat en annan kvinna samtidigt och sett Anna som en ”sido-tjej”. Pär valde den andra kvinnan och lämnade Anna ensam med den pågående graviditeten. Anna var dock inte beredd att göra en abort, hon hade gjort en några år tidigare som hon hade mått dåligt av. Aborten hade både påverkat henne negativt fysiskt, och negativt psykiskt och hon var beslutsam att inte genomgå det igen.
Anna bestämmer sig för att ta ansvar själv och trots att hon inte fick så mycket stöd från sin familj att behålla barnet valde hon att fullfölja graviditeten. Johan föddes och var en frisk och välmående liten bebis. Han växte upp och var trygg med sin mamma, Pär fanns inte i hans liv och hörde aldrig av sig. Johan berättar att Anna nog blev väldigt sårad av vad Pär gjorde, samtidigt säger han att hon aldrig smutskastat Pär framför honom.
Johan berättar att han aldrig känt sig bortvald. Han älskar sin mamma och beskriver att han är trygg i sin mammas kärlek. Han beskriver hur han identifierar sig med sin mammas styrka och kämpaglöd och att han aldrig tänkt att hans biologiska pappa haft någon inverkan på hans liv.
”Pär har liksom aldrig varit pappa, han kanske finns i blodet, men han har ju inget att säga till om i mitt liv”.
Via en vän fick Anna kontakt med en familj som hade ett hjärta för andra och när de fick höra om Anna och Johan erbjöd de sig att avlasta Anna ibland genom att ta hand om Johan en del helger. Johan var strax under ett år första gången han fick komma till Gunnar och Siri. I den familjen beskriver Johan att han fick en extra familj och Johan ser Gunnar som sin pappa. Han har varit den manliga förebilden som Johan behövt. Johan var där någon eller några helger i månaden. Johan fick på så sätt två mammor och en pappa. Han berättar att Anna och Siri kompletterat varandra och båda visat på två olika starka kvinnor samtidigt som Gunnar varit en god förebild för honom.
”Jag måste ju säga att jag är otroligt rik på familj och väldigt tacksam för den familjen jag fått.”
Johan berättar att Anna alltid varit hans trygghet. Han beskriver en uppväxt som i vissa hänseenden inte liknar andras. Anna träffade andra män och fick två till barn med två andra män. Johan berättar att även fast det ibland var nya situationer och en osäkerhet kände han sig aldrig otrygg. Han beskriver hur han alltid visste att Anna stod upp för sina barn. Samtidigt beskriver han att det varit jobbigt att se sin mamma ledsen över de relationer som inte fungerat. Nu som vuxen känner han sig tacksam över den relation han har med sin fästmö som han varit tillsammans med i sju år då han vet att det inte är en självklarhet. När han växte upp kände Johan att Annas välmående var första prioritet och att han ville att hon skulle må bra. De olika männen som kom in i deras liv kände han att de inte utgjorde en papparoll och Johan har inte känt att han lagt speciellt mycket vikt vid dem som personer.
Men Gunnar har ju också alltid funnits där. Johan tror att just därför att han haft Gunnar har han aldrig upplevt ett tomrum efter en biologisk pappa. Det var när han var runt 14 år som han började fundera på sin biologiska pappa och de frågorna väcktes av att flickvännen började fundera kring vem pappan kunde vara. Det var en ny tanke för Johan då det enligt honom inte varit en komplicerad fråga innan. Han började då fråga Anna lite om vem hans pappa var och vad han hette. Några år senare när han var 18 år såg han för första gången ett kort på Pär och då gick det på ett sätt upp för honom att Pär verkligen existerar.
Johan sätter sig vid datorn och börjar söka efter sin biologiska pappa, han googlar och hittar trådar i familjehistorien. Han hittar ett inredningsreportage om Pärs hus i en tidning och han läser om hur lyckad han är i karriären. Men han hittar inte Pär. Johan säger att han ville ju hitta honom, men när han inte kom längre släppte han det i några år.
Tiden gick och Johan levde sitt liv, började en lysande karriär och flyttade ihop med sin flickvän. Han beskriver att han är så nöjd och tacksam för det liv han har idag, att han lyckats så bra. Men han ville ge det en chans till att kontakta sin biologiska pappa. Han skrev ett mail till en adress han hittat och skrev att han ville bjuda Pär på lunch, han skrev att han inte ville ha något utan ville bara träffas. Johan får ett svar. Pär vill inte träffas och tydliggör att han kommer känna så också senare i livet. Johan säger att han inte kände något speciellt då, han visste egentligen inte vad han skulle känna innan han läste mailet. Men när Pärs tack men nej tack stod klart kände Johan varken av eller till. Johan menar att det kan vara svårt för andra att förstå, men han försöker förklara det genom att säga:
”Jag har aldrig känt ett behov, alltså det här är en människa som vilken människa på stan, men det är ju just därför att jag alltid haft Gunnar. Han har alltid varit en pelare, och en otroligt bra förebild i hur man är en bra man. Han är inte en sådan där macho, utan han är ödmjuk och en riktigt bra kille på att göra bullar liksom. Det har jag all tacksamhet till”.
För Johan är hans mamma en tydlig förebild både privat men också i arbetslivet. Han beskriver hur han beundrar hennes styrka, självständighet och höga arbetsmoral. Han beskriver hur Anna gjort allt för honom och hans två yngre syskon. Nu som vuxen beskriver han hur han förstått vilket slit som legat bakom maten i kylen, de fina kläderna och alla aktiviteter barnen kunnat gå på. Han berättar att trots att Anna stundvis verkat trött under uppväxten har hon alltid varit beredd att ställa upp och ge kärlek in i familjen.
Samtidigt som han framhåller att Anna varit hans klippa framträder också en bild av att få se sin mamma ensam. Johan spekulerar och funderar om det gjort att han ibland känt att han behövt bära sin mamma och därigenom stängt inne vissa känslor. Han har dock inte utforskat det ännu.
Det Johan beskriver att han tagit med sig från sin uppväxt är en ödmjukhet inför att livet kan se olika ut, han tror att han kan förstå andra människors situation. När Johan pratar om vilken typ av chef han vill vara på sitt jobb beskriver han att han vill hjälpa människorna att bli så bra som möjligt, delvis genom att bejaka hur de har det hemma och rent personligt. Kanske kan det vara så, att hans uppväxt gett honom en blick för hur andra mår och förstå att allt inte alltid är så lätt.
Innan vi skiljs åt frågar jag Johan vad han skulle vilja säga till de kvinnor som just nu är i samma situation som Anna. Han svarar ganska kort, han säger ”det löser sig”. Han säger också att han är tacksam över att hans mamma tog hjälp och lät honom vara hos Gunnar och Siri ibland, man kan ju vara ensamstående, men man behöver inte vara ensam.
Författad av Malin
Alla namn i texten är fingerade. Bilderna är inte relaterade till texten.
Commentaires