Jag var oplanerat gravid och behöll

Jag fick mitt första barn när jag var 19 år, det var oplanerat men jag var väldigt glad ändå och det var självklart för mig att behålla barnet. När mitt första barn var ett år blev jag oplanerat gravid igen, och den här gången kändes det väldigt jobbigt. Jag hade precis börjat en utbildning, jag visste nu hur det var att gå igenom en graviditet och förlossning och första tiden efteråt med sömnbrist osv, men tuffare än allt det tillsammans var omgivningens fördömande. Att vara så ung, utan utbildning och få inte bara ett oplanerat barn utan två!! Jag visste att jag skulle få höra mer än dubbelt så många fördömande ord den här gången. Barnens pappa (min dåvarande man) var heller inte till någon hjälp, han mumlade något om att vi fick räkna på det ekonomiskt och sen överlät han beslutet till mig. Jag våndades och våndades och till slut bokade jag en tid för abort. Jag fick frågan om jag ville träffa en kurator först och det ville jag.

När jag satt hos kuratorn, 20 år gammal och gravid med mitt andra barn, är jag än i dag så tacksam för den kuratorn som inte dömde mig utan lyssnade på mina argument för att göra en abort (vilket mest handlade om vad andra skulle tycka… låter ytligt nu men man är inte så kaxig när man är så ung och är utlämnad till andras välvilja). När jag hade berättat klart tittade hon på mig och sen frågade hon ”men vad vill DU?” Jag funderade och sen sa jag ”jag vill behålla det här barnet”. Då sa hon till mig ”då tycker jag att du ska göra det”. Så jag gick hem och funderade lite till. Sen ringde jag och avbokade aborten, och ringde och bokade en tid på MVC istället. Den barnmorskan blev däremot inte så värst glad, önskade mig inte lycka till utan bara muttrade något och gav mig en tid. Jag bytte sedan barnmorska och gick mina träffar hos en annan som supportade mitt beslut. 

Att bära och föda ett barn när man från början har varit så ambivalent och får så lite stöd är inte så himla lätt, det blev ingen dans på rosor. Min dåvarande man var inte vidare hjälpsam, inte mina föräldrar heller. Mitt enda stöd var min dåvarande svägerska, hon hade också blivit mamma till flera barn tidigt och stöttade mig helhjärtat. Men det tog ändå lång tid efter förlossningen innan jag orkade knyta an riktigt till barnet, kanske ett par-tre månader, och det tror jag beror på det minimala stöd jag fick och alla negativa omdömen jag tvingades höra, även från de som stod mig nära. 

Jag ville behålla, men jag behövde veta att det fanns NÅGON där som kunde stötta mig mentalt och praktiskt. Jag är tacksam över min svägerska och glad att jag hittade kraften att stå för vad jag ville, stå för mitt barn och inte låta andras åsikter göra ett sådant viktigt beslut åt mig. Så, med min historia vill jag bara visa hur det var för mig - kanske kan det hjälpa dig som upplever något liknande att också våga tro att det kan gå. 

Vänliga hälsningar // Å.N