Pappan till barnet vill att jag gör abort men jag vill gärna behålla. Att behålla mot hans vilja känns då som att jag är självisk, eftersom i så fall gör jag endast vad jag vill, utan att ta hänsyn till vad pappan vill. Är jag en egoist? Det självklara svaret är NEJ. Att behålla är en konkret handling av kärlek och generositet och början på den självutgivande resan som föräldraskapet innebär.
Vid en oplanerad graviditet prövas både mammans såväl som pappans förmåga till generositet och ansvarstagande. Mamman måste bokstavligen ge plats i sin kropp till det nya liv som för varje vecka växer sig starkare och starkare för att slutligen födas. När det befruktade ägget implanteras i livmodern uppfattas det av kvinnans organism som främmande men tack vare signalsubstanser, som det befruktade ägget utsöndrar, förstår livmodern att detta är ingen livshotande främmande kropp, utan början på ett liv som behöver få skydd för att få överleva. Därefter fortsätter resan för detta nya liv i sin mammas kropp. Under hela graviditetens förlopp inbjuds mamman att ge mer och mer plats i sin kropp för att det lilla barnet ska få bo hos henne. Under den tiden är mamman ALLT som barnet behöver. Detta kräver att mamman delar med sig av maten hon äter samt att mammans allmänna hälsotillstånd anpassar sig efter att få bära och samverka till en ny människas existens. Mamman måste alltså ge av sig själv. Pappan inbjuds å sin sida, om än på ett mer indirekt sätt, att samverka till att detta nya liv har det så bra som möjligt genom att underlätta den börda som det är att vara gravid för mamman. Exemplen är många på vad pappan har möjlighet att göra under graviditeten: att bära på tunga saker åt kvinnan, laga all mat och därmed förebygga kvinnans illamående, samt möjliggöra välbehövliga sovstunder för kvinnan, är små generösa kärlekshandlingar pappan kan göra. Pappans delaktighet i denna självutgivande resa kommer så småningom efter födseln att möjliggöra en mycket mer aktiv roll för honom. Jämfört med andra däggdjur är en människa långt ifrån självständig vid födseln. Därför krävs det av föräldrarna tid, engagemang och kärlek för att hjälpa denna nya lilla människa att kunna fortsätta utvecklas. Pappan inbjuds under denna långa process, uppfostringstiden, i lika hög grad som mamman att dela med sig av sig själv till sitt barn. Alltså, därför att det till en början är detta nya liv helt och hållet beroende av mamman för att kunna växa fram till födseln, kan valet att behålla aldrig handla om själviskhet utan endast om självutgivelse och självuppoffring, vilket pappan också har möjlighet att utöva om barnet får födas.