Nu är jag i v 25! Helt galet! När jag fick veta att jag var gravid hade jag ingen aning om att det skulle bli såhär eller att det kunde bli så bra!
Jag fick veta att jag var gravid väldigt tidigt, i v 4/5 . Då berättade jag direkt för pappan som till en början var stöttande och positiv men det vände väldigt snabbt. Det gick från att "vi löser det här" till "jag dör hellre, du förstör mitt liv, det går inte, gör abort, det är slut om du inte gör abort".
Det var extremt nertryckande och psykiska påtryckningar från hans håll för att försöka manipulera mig till att göra abort och det tog nog 10 veckor innan jag mådde bra igen och kunde börja glädjas åt den lilla pojken i magen.
Fram till v 15 var jag sjukt ensam och ledsen jag viste att jag inte ville göra abort men jag viste inte om jag skulle kunna känna något för detta barnet så dåligt som jag mådde gick jag i adoptions tankar. Men i v 15 när jag bestämde mig för att berätta för min familj så vände allt och jag fick så fint stöd och jag mådde bra igen. Detta va ju det jag velat, jag har alltid velat bli mamma men inte på det här sättet. Jag sörjde förlusten av den bilden av graviditet jag hade i mitt huvud, men helt plötsligt vände det. Sen dess har jag mått jätte bra och varit jätte nöjd över mitt beslut. Jag läste många av inläggen på Oplanerat Gravids blogg och hade kontakt med Oplanerat Gravid och det är jag så glad för. Det var verkligen något jag behövde, i v 20 fick jag även en jätte fin babybox med massa fina saker till bebis och mig och jag fick även ansöka om bidrag från Oplanerat Gravid. De gjorde så att jag kunde köpa vagn spjälsäng och kläder till min pojke och idag är jag inte alls ledsen över hur det blev // 19årig blivande mamma
